Det är alltid kul när meteorer kommer på tapeten!
För nya amatörastronomer kan det vara nyttigt med en kortkort genomgång av några grundläggande punkter.
Först ska vi tänka på terminologin:
En meteoroid är en fysisk partikel som färdas i rymden, oftast ett litet gruskorn men ibland större. Så länge partikeln färdas genom vår atmosfär är den fortfarande en meteoroid. Men om det skulle handla om en sten eller järnbit som överlever hela färden genom atmosfären och dunsar ner på jorden eller i vattnet, då förvandlas meteoroiden till en meteorit. Det är meteoriter vi kan se på museer.
En meteor är själva ljusfenomenet ("stjärnfallet") som en meteoroid orsakar. Om meteoren är ljusare än magnitud -4 (ungefär: ljusare än Venus), då talar vi om den meteorvariant som kallas bolid (förr ofta: eldkula). En meteor som från en observationspunkt är en bolid behöver alltså inte vara en bolid från en annan observationspunkt.
Meteoroiderna färdas ofta i grupper i rymden, meteoroidsvärmar. Medlemmarna i en sådan grupp har gemensamt ursprung och är oftast material som slitits loss från en komet. En meteoroidsvärm (dvs en samling fysiska partiklar) ger upphov till en meteorsvärm. En viss meteorsvärm kommer att ha sin maximala aktivitet vid ungefär samma datum varje år, dvs när jorden och meteoroidsvärmen möts i rymden.
Medlemmarna i en viss meteorsvärm har en gemensam radiant, dvs de tycks av perspektivskäl utgå från ungefär samma punkt på himlen trots att meteoroiderna i svärmen i verkligheten färdas i parallella banor (jämför: parallella järnvägsspår tycks utgå från en gemensam punkt vid horisonten). Med "samma punkt på himlen" menar jag att alla svärmmeteorerna korsar ungefär samma punkt (plus minus ett par grader) om man förlänger spåren bakåt.
För att förlänga spåren bakåt behöver man en stjärnkarta med gnomonisk projektion, förslagsvis denna:
http://www.imo.net/observations/methods ... /gnomonic/" onclick="window.open(this.href);return false;
En del planetarieprogram kan också erbjuda gnomonisk projektion, tror jag. Observera att man inte kan använda stjärnkartor med annan projektion, då hamnar man helt fel.
För att se om meteoren i bilden i denna Astronet-tråd kan tillhöra någon känd svärm som är aktiv, så krävs att spåret ritas in och förlängs på en gnomonisk karta. Om spårets förlängning korsar en känd aktiv radiant, då är sannolikheten mycket stor att detta inte sker av en slump, utan att meteoren verkligen tillhör den aktuella svärmen.
Man ska vara medveten om att riktigt ljusa bolider (säg magnitud -10 eller ljusare) oftast är sporadiska och sällan tillhör någon svärm, de härrör från meteoroider som färdas ensamma. Men visst finns det även svärmmeteorer, exempelvis perseider, som kan vara extremt ljusstarka och med marginal uppfylla kriteriet för bolid.
Två små avslutande punkter som jag gärna lyfter fram, eftersom de så ofta missuppfattas:
1. Radianten i en meteorsvärm måste ligga över horisonten för att man ska se några meteorer från den svärmen (utom vissa specialfall när meteoroider studsar mot atmosfären och fortsätter ut i rymden). Det är lika meningslöst att försöka se meteorer från en svärm med radianten under horisonten som det är att försöka se månen när den ligger under horisonten (ja, jag vet det där med refraktionen, om vi ska vara noga).
2. För att se så många meteorer som möjligt i en svärm ska man titta åt det håll där man har bäst gränsmagnitud, där "himlen är mörkast". Det är en myt att man helst ska titta mot radianten. Just åt det hållet är meteorspåren kortast, så man kan säga att det är det håll man helst bör undvika (om inte himlen råkar vara mörkast där).
mvh
Hans Bengtsson