Hej och grattis till ett spännande intresse, för astrofoto kan man alltid ta till en ny nivå hur långt man än har kommit. Här är lite återkoppling på dina frågor:
Jag skulle vilja påstå att det finns två väsentliga skäl till att gå vidare från en DSLR till en renodlad astrofotokamera: 1) Möjligheten att använda filter för att skära ut just den del av det inkommande ljuset du är intresserad av och 2) Ökad känslighet och större möjlighet att fånga verkligt ljussvaga objekt. Filtren har betydelse både för att kunna fotografera nebulosor och för att kunna fotografera från platser med mycket ljusföroreningar. Känsligheten gör att du på kortare tid får ihop en mer exponerad bild. Med en astrokamera får du också bättre möjligheter till exakt fokusering och kan att arbeta med delbilder på ett sätt som är omöjligt med en DSLR.
Båda faktorerna ovan gör att det är en monokrom (svart-vit) kamera som är det bästa valet för att komma åt att göra saker som du inte redan kan göra med din DSLR. Samtidigt finns det ett antal svårigheter med denna väg, som du måste vara medveten om:
* Det blir dyrt. En kamera med CMOS-teknik är billigare än en med CCD-teknik, men fortfarande dyr och du behöver dessutom ett antal tillbehör.
* Om du vill ta färgbilder med din monokroma kamera behöver du ett filterhjul med minst tre filter - rött, grönt och blått (rgb) mellan kamera och teleskop. Du måste nu ta en serie bilder med vardera filtret och sedan kombinera ihop dem med något program för att få fram en färgbild. Det innebär att det teoretiskt tar (minst) tre gånger så lång tid att ta en färgbild som med din DSLR.
* Eftersom kamerasensorerna för astrofoto är dyra är de ofta väsentligt mindre än den du har i din DSLR. Om du sätter en sådan kamera på det teleskop du använt för din DSLR kommer du då att få ett mycket mindre bildfält än du haft tidigare, typiskt 1/4 till 1/8 av det du fångade med din DSLR. Det känns som att teleskopet fått en mycket längre brännvidd, vilket i sin tur gör att kraven på guidning och följning blir flera gånger större än med en DSLR. I mitt eget fall innebar det att jag fick byta hela monteringen för att kunna fotografera med min CCD-kamera.
Förutom rgb-filtren ovan kan du ha nytta av ett luminansfilter (lum) som maximerar ljusinflödet till kameran men blockerar bl a värmestrålning. Det används dels när du söker fram ett objekt på himlen och dels som ytterligare en kanal till bilden (som då blir lrgb) för ökad kontrast. För att verkligen komma åt nebulosorna behöver du särskilda smalbandsfilter som bara släpper fram ljuset på ett smalt våglängdsområde. Det mest användbara är H-alfa (Ha) för vissa röda nyanser och eventuellt OIII och SII för ett par andra våglängdsområden. Filterhjulet bör alltså helst ha plats för minst 7 olika filter.
Om du vill slippa att försöka styra filterhjul, exponering och kanske en del annat också "manuellt" med olika program från en PC så har du stor nytta av något generellt styrprogram. Själv använder jag Sequence Generator Pro (SGP) som visserligen tar ett tag att förstå, men sedan kan sköta det mesta åt mig.
Jag kan inte ge något generellt råd om CCD- eller CMOS-kameror är att föredra. Själv använder jag CCD, men uppfattar att rörelseriktningen är mot CMOS bland de som köper nytt.
Jag har mycket erfarenhet av Photoshop men har ändå valt att göra nästan all min bildbehandling i Pixinsight med bara lite retuschering i Photoshop. Det bör gå att klara bildbehandlingen från en monokrom kamera helt i Photoshop och det finns även andra programalternativ, så Pixinsight är inget krav, men för mig har det förenklat arbetsflödet mycket.
Slutligen är det bara att instämma i att det största hindret för bra astrofoto i Sverige är vädret - och det är svårt att göra något åt om man inte vill lämna landet. Näst största problemet tycker jag är ljusföroreningarna, och där kan en monokrom astrokamera med bra filter göra underverk. Se t ex bifogade bild på IC63 som är tagen under ca 1h mitt i Huddinge utanför Stockholm med bl a Ha-filter.