Det finns säkert bättre sätt att lära sig tyda stjärnkartor än det jag skriver nedan.
För det första vet jag inte om du med "tyda" menar vad alla krummelurer och grekiska bokstäver på kartan betyder, eller om du undrar hur man överhuvudtaget får kartan och verkligheten, dvs stjärnhimlen, att matcha så att man kan ta sig från ett ställe till ett annat med hjälp av kartorna utan att komma vilse.
De grekiska bokstäverna på kartorna är stjärnans beteckning. Ta t ex TriMag-kartorna och titta på första sidan, leta reda på Ursa Minor och gränserna som går runt denna konstellation, dvs stjärnbilden Lilla björn. Hitta t ex Alfa-stjärnan. Alfa är första bokstaven i det grekiska alfabeter. Den betecknar den ljusstarkaste stjärnan i Lilla björn. Beta är bokstav nummer 2 i grekiska alfabetet och betecknar den näst ljusstarkaste stjärnan osv. Googla eller kolla wikipedia efter grekiska alfabetet för att lista ut vilken stjärna som är tredje ljusstarkaste.
Storleken på stjärnprickarna på kartan avslöjar också hur ljusstarka de är. Ju större prick dessto ljusstarkare är de. Det lustiga är att magnitud 0 är ljusstarkare än magnutid 1 osv. Kan kännas omvänt, men är inget att hänga upp sig på. I kikaren kommer dock alla stjärnor vara punktformiga. Det är lite lurigt till en början att se skillnad på ljusstyrkan och få det att gå ihop med kartan.
Sen finns det ställen på kartan som det står t ex NGC188, M31 osv på. Dessa är intressanta objekt, galaxer, stjärnhopar osv som man kan se i kikare eller teleskop. Du upptäcker snabbt att TriMag kartorna inte riktigt räcker till om du vill söka upp ett NGC-objekt med kikaren. Du upptäcker till och med att kikaren inte räcker till för alla.
Det enklaste sättet att lära sig hitta på himlen är att lära sig några konstellationer och utgå från dessa. Jag vet inte riktigt vilka du redan kan. De första stegen gör du utan kikare. Ta t ex Karlavagnen (som är en del av Stora björn), som du säkert vet hur den ser ut och vart på himlen den befinner sig. Titta i stjärnkartorna vilka konstellationer som ligger runt om Karlavagnen och försök hitta dem. Om du inte insett det tidigare så blir det nu uppenbart att olika stjärnor har olika ljusstyrka och att man faktiskt kan se skillnad på det med ganska stor precision. Det är svårare att lokalisera konstellationerna om man har perfekt mörk himmel. Då är det så många stjärnor man ser att det blir förvirrande. Bäst är om det är lite disigt och månen är uppe. Då ser du inte de svagare stjärnorna pga att de drunknar i månljuset. Å andra sidan ser man kanske inte de svagare konstellationerna heller.
Beroende på vilken tidpunkt på dygnet det är så har himlen vridit sig. Upp på kartan är kanske inte upp på himlen, konstellationerna kan faktiskt stå hur snett som helst. Vrid kartorna lika snett som t ex Karlavagnen står så löser det sig nog. Nu inser du fördelen med runda stjärnkartor. Men det går nästan lika bra med fyrkantiga utskrifter. Fortsätt att pricka in och lär dig konstellationerna runt hela himlen. Det kanske tar en kväll eller två. Man behöver inte identifiera alla stjärnor i en konstellation. I början är det bättre att kunna alla konstellationer än att kunna alla stjärnor i en konstellation. Jag hittar inte en enda stjärna i Kamelen, även fast jag vet vart de borde ligga.
Sen är det dax för steg två. Hitta en stjärna i en konstellation och rikta in kikaren på den. Det är inte helt enkelt att få in rätt stjärna i kikaren. Speciellt inte med en kikare som ger hög förstoring. Enklast är kanske om man söker efter en extremt ljusstark stjärna eller kanske en planet bara för att lära sig sikta. Att hitta en röd stjärna är också smart, eftersom det då också syns på färgen att man hittat rätt. Jupiter är en bra planet, du ser att det är en planet och inte en stjärna och du kan se dess fyra stora månar i kikaren. Sirius i Stora hund är bra, den är väldigt ljusstark och flimmrar i olika färger, Betalgeuse i Orion är bra, den är både ljusstark och röd.
Om man har en liten kikare, t ex en 8x25 eller liknande så kan man använda den för att först få en uppfattning om hur området kring stjärnan ser ut och sedan byta till den större kikaren och lokalisera stjärnan man vill se.
Ladda hem stellarium från
http://stellarium.org och ta reda på vart följande ljusstarka stjärnor ligger:
Alcor
Aldebaran
Algol
Alioth
Alkaid
Almaak
Altair
Arcturus
Capella
Caph
Deneb
Dubhe
Merak
Mirach
Mizar
Betelgeuse
Phad
Polaris
Regulus
Ruchbah
Shedir
Sirius
Vega
Pricka in dem på TriMag-kartorna.
Gå sedan ut och sikta in kikaren på dem.
Skriv ned vilken färg de har. Datum och klockslag då du utför observationen är också viktigt att notera för varje stjärna.
När du fått kläm på att sikta in på en specifik stjärna är det dax att kolla hur brett synfält du har. Om du t ex hittat Orion och vet vilka tre starka stjärnor som är Orions bälte så kan man använda dem. Eller så väljer man något annat. Undersök hur mycket du måste röra kikaren för att komma från ena änden av Orions bälte till den andra. I min kikare behöver jag inte röra något allt. De tre stjärnorna får precis plats i ett synfält. Så om jag mäter på kartan så kan jag få en siffra på mitt synfält. Synfältet kallas också FOV (Field of view) och är ibland specificerat på kikaren. Kolla om det stämmer.
Nu när du vet hur långt Orions bälte är så kan du måtta ut hur långt du behöver röra kikaren för att t ex ta dig från Betelgeuse till Aldebaran. Med en kikare med hög förstoring kanske du ändå inte hittar direkt mellan dessa stjärnor. Då får du ta en omväg via ett antal andra stjärnor, kanske från Betelgeuse till Orions bälte, till Orions pilbåge och sedan till Aldebaran. Eller vilken väg som känns enklast för dig, så att du hela tiden vet vart du är. Kortaste vägen är inte alltid den enklaste.